hÄl
NĂ„gonting inom mig kliar, som ett sĂ„r som vĂ€grar lĂ€ka, ett blödande, svullet, öppet, ruttet sĂ„r. SĂ„ret som uppkom nĂ€r nĂ„gon slet sig loss frĂ„n mitt innersta vĂ€sen och lĂ€mnade djupa spĂ„r. Jag beskyller inte nĂ„gon för att avsiktligt ha skadat mig - för denne var det ett sĂ€tt att hjĂ€lpa sig sjĂ€lv, och jag uppmuntrade sĂ€kerligen det. Men pĂ„ vĂ€gen blev jag lidande. Det var inte nĂ„gon jag var romantiskt involverad med - dĂ„ hade det antagligen inte kĂ€nts sĂ„ hĂ€r. Snarare nĂ„gon jag ville nĂ€ra och beskydda, nĂ„gon jag ville skulle vĂ€xa och bli stark, nĂ„gon som till slut bredde ut sina vingar och sprĂ€ngde hĂ„l i mitt bröst. Och kvar blev jag. NĂ„got slags tomt skal. Glad och stolt, men tom. NĂ„got gick fel, den jag skulle beskydda flög för lĂ„ngt, ut ur sikte och vĂ€xte pĂ„ egen hand. Jag vĂ€ntade, vĂ€ntade, men min protegĂ© Ă„tervĂ€nde aldrig, ens för att se om mitt sĂ„r lĂ€kt. Ăver fyra Ă„r senare stĂ„r jag fortfarande hĂ€r med ett hĂ„l i bröstet och undrar vad som hĂ€nde.