Klumpen
Känslomässig smärta.
Det är något helt speciellt, en klass för sig. Vi snackar inte fysisk eller psykisk smärta här, vi snackar den där Klumpen ungefär mitt mellan revbenen som har en tendens att sprida sig både uppåt och nedåt, fastna i halsen, röra sig genom tarmarna, trycka sig upp i hjärnan, ner i benen. Den för liksom med sig både den fysiska och den psykiska smärtan, men den börjar som något helt annat. En elakartad Klump. Men Klumpen är en vän som känns bekant, känns som hemma, känns trygg och säker. Så när den försvinner i perioder, vad gör en då? Helt plötsligt fri, helt plötsligt utan en tung Klump som håller en fast och nere på marken, plötsligt glädje och lättnad. Men ibland saknar en den där Klumpen, som ett slags destruktivt förhållande, som en känslomässig masochism. Jag vill ha klumpen där! Förhållandet påminner lite om det där gamla uttjatade uttrycket en kör med som ett mantra efter en rolig, men lång och utmattande semester.
Så en gör allt för att känna sig som hemma igen. En matar Klumpen med sånt en vet att den gillar. Typ gamla brev, mail och meddelanden. Musik en inte rört på år på grund av att vissa noter gör Klumpen så stor, så stor. Tankemönster som engagerar den lilla Klumpen, gärna om alla hjärtesorger en gått igenom, det är nämligen favoriträtten. Får oss själva att gråta för att göra plats åt Klumpen, tårar tar så stor plats. Och poff är den tillbaka, vår trogne vän.
Varför vill en ha Klumpen där? Varför känns det så tryggt med denna smärta? Är det en vana som måste brytas? Njae.
För mig handlar det (förutom om depression som säger att jag bör må dåligt, så ofta jag bara kan) om en slags bekräftelse på att jag existerar. För inte är jag helt glad när Klumpen är borta. Det blir mer som ett tomrum, en ihålig och ekande känsla tar sorgens plats. Och hur kan jag överleva om jag bara är tom? Som människa, en levande sådan, måste jag få känna alla känslor på spektrumet. Att aldrig känna sorg leder i slutändan till att glädje blir en svårdefinierad sak. Den mattas liksom ut med tiden, slits ut, används lite för mycket i brist på annat. På samma sätt måste jag, någon gång då och då, känna glädje, hur deprimerad jag än är. Och det är när dessa stunder kommer som det blir tydligt just hur ledsen jag är. Även om det så klart är bättre nu. Men för att inte grena för mycket går vi tillbaka till Klumpen. Är den egentligen ond? Eller bara en naturlig del av livet? Jag tror det hela handlar om balans. Även om jag kanske aktiverar och matar min klump lite väl ofta, måste jag ändå hålla den vid liv. Det är ungefär som min näsa eller mina sneda fötter: en grej med mig jag inte gillar, men måste lära mig att leva med. För hur skulle jag gå utan fötter?
Så nu ska jag gå och mata min Klump en liten stund. Idag funderar jag på sorglig musik och lite tankar à la 2009. Vad är din Klump sugen på idag?