Om hemlöshet
Rubriken är kanske missvisande. Jag vet faktiskt ingenting alls om att vara hemlös. Hade det gällt att leva på långt under existentsminimum, faktiskt ingenting alls förutom stöd från nära och kära som var villiga att försörja mig - också när allt var som jobbigast - då hade jag kanske haft någonting vettigt att säga. Men ärligt talat har jag ingenting att säga om hemlöshet, förutom att jag förstår hur lätt det kan vara att hamna där på gatan (eller på någon annans soffa, i en trappuppgång, ja, ni förstår nog).
För någon vecka sedan var vi i London. Det var inte första gången vi besökte staden, och som vanligt lyxade vi till det med bestjärnade restauranger och hejdlös (om än billig) shopping. Vi hade kul, vi njöt. Det hela kändes liksom välförtjänt, vi har båda jobbat hårt det senaste året. Men på något sätt kändes det ändå så bittert. Det var fullkomligt svinkallt, runt nollgradigt, och blåsigt som bara den. Inte så farligt för oss såklart, vi hade ju vandrarhemmet att dra oss tillbaka till. Det som gjorde ont var att se alla de hemlösa. På nästintill varje gata fanns det någon, eller några, som satt inlindade i filtar på kartongark. En del hade hundar, en del satt i grupp. Många var helt ensamma. Unga, gamla, kvinnor, män. En del hade skyltar om att de enda de önskade sig var varm mat, en del hade pappmuggar ståendes framför sig. Men ingen bad om hjälp. Ingen mötte våra oroade blickar, och de flesta såg fullkomigt uppgivna ut. En sån väldig hopplöshet omgärdade dem, och smittade i viss mån av sig på mig. Jag vet att jag alltid har ett hem att gå till - vare sig det är vår lägenhet eller min mammas stuga eller min systers hus. Det var inte en hopplöshet för mig själv, absolut inte. Det var någon slags överväldigande empati som kom som en käftsmäll mitt på upptagna, stressade, shoppingbesatta Oxford Street. På den gata där konsumtionshetsen är som allra störst, där folk spenderar hundratals pund i en enda affär, satt det alltså människor som inte ens hade råd att äta. Varför gör vi ingenting för dem? Varför kan vi inte sätta oss in i deras situation? Varför ser vi inte deras nedslagna ansiktsuttryck och hållningar?
Vi hade minimalt med kontanter under resan då det mesta betalades med kort. Jag fickså dåligt samvete över att jag inte kunde hjälpa ens någon. Jag hade faktiskt inte kunnat göra det oavsett - mitt studiebidrag från CSN på 2800 i månaden räcker inte ens till mig själv, inte på långa vägar. Trots det hade vi av en ren slump några mynt när vi passerade en yngre man. Han hade varken mugg eller skylt, men på filten framför honom låg några pence. Jag gick som hastigast fram till honom och gav honom vad som kanske motsvarade 25 svenska kronor. Han tittade upp och sa något i stil med "Thank you, thank you, God bless ya, thank you" och nickade. Jag vinkade, log och skyndade vidare. Min sambo som gått i förväg frågade om han blev glad för mynten. Självklart satt det igång min hjärnverksamhet och något vettigt svar vet jag inte om han fick på frågan. När kände dessa människor genuin glädje senast? Tacksamhet, ja, det är jag säker på att han kände och känner varje gång någon visar att han inte är osynlig trots allt. Men glädje? Kan en som är hemlös i nollgradig kyla, en som samhället blundar för, en som sällan äter sig mätt verkligen känna glädje? Ja, kan och kan. Gör de det?
Jag erkänner att jag aldrig ger pengar till de tiggare som finns i Sverige. Hade jag sett en hemlös på gatan, vilket aldrig förstås händer här i hålan, hade jag kanske gjort det. Det är någonting med dessa människor som lider i det tysta som får empatidelarna av min hjärna att blinka och nästan överhettas. Kanske för att jag själv känt mig uppgiven så många gånger, och vet att när jag haft det som allra värst har jag absolut inte brytt mig om att be om hjälp. Självklart behöver de som aktivt ber om hjälp också få hjälp - varför skulle de annars utsätta sig för allt vad tiggeriet innebär? Men det är någonting som gör att mina empatidelar inte tänds upp lika starkt. Kanske handlar det om identifiering med depressionen, igenkänning i tystanden, vad vet jag.
Tyvärr är jag ingen politiker, och tyvärr har jag ingen aning om vad som bör göras för att lätta de hemlösas situation. Däremot vet jag att vi som medmänniskor måste lära oss att möta varandras blickar. Vi måste lära oss att avvara ett leende, kanske ett "hur mår du", kanske en slant eller ett varmt mål mat om vi kan. Vi måste krossa "vi-dem"-mentaliteten som uppstått mellan hemlösa och de som har ett hem att gå till. Och jag vet mycket väl att det är någonting jag själv måste jobba hårt på. För även om det kanske inte glädjer någon, kan det iallafall få någon att känna sig synlig och tacksam. Iallafall för en liten stund.