hål
Någonting inom mig kliar, som ett sår som vägrar läka, ett blödande, svullet, öppet, ruttet sår. Såret som uppkom när någon slet sig loss från mitt innersta väsen och lämnade djupa spår. Jag beskyller inte någon för att avsiktligt ha skadat mig - för denne var det ett sätt att hjälpa sig själv, och jag uppmuntrade säkerligen det. Men på vägen blev jag lidande. Det var inte någon jag var romantiskt involverad med - då hade det antagligen inte känts så här. Snarare någon jag ville nära och beskydda, någon jag ville skulle växa och bli stark, någon som till slut bredde ut sina vingar och sprängde hål i mitt bröst. Och kvar blev jag. Något slags tomt skal. Glad och stolt, men tom. Något gick fel, den jag skulle beskydda flög för långt, ut ur sikte och växte på egen hand. Jag väntade, väntade, men min protegé återvände aldrig, ens för att se om mitt sår läkt. Över fyra år senare står jag fortfarande här med ett hål i bröstet och undrar vad som hände.